Vad hände med den lilla fågeln?

Hon bara ligger där.
Död.
Med ett dun i näbben.
Vingarna tätt tryckta mot kroppen.
Den lilla trasten.

Nu ska vi ut och begrava henne.

Ingen borde få dö på våren

Skriv din jäkel!

Jag lovade mig själv att skriva varje dag, det är ju så att säga en förutsättning för att det ska bli några böcker. Meeeen det går inte, så därför skriver jag två rader. För pinsamt nog är jag en sån där som vill bli författare utan att skriva och då är ju i alla fall detta bättre än ingenting!

Krämig dhaal

1 gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, hackade
1 tsk malen spiskummin
2 tsk malen koriander
  Fräses mjukt i olivolja

3 dl röda linser
2½ dl vatten
1 grönsaksbuljongstärning
1 pkt kokosgrädde
  Tillsätt och sjud under omrörning i ca 10 minuter

2 hackade tomater
1 påse babyspenat (70g)
  Rör ner och sjud i ca 5 minuter

Smaka av med
1 tsk salt
2 krm peppar

och klipp ner
1 kruka koriander

Servera med pita och naturell yoghurt
Fast barnet tyckte det var godare utan yoghurten

Jäklar vad vi har slängt

mycket idag, två släp fulla med skräp. Jag är mycket nöjd!

Idag strålade solen ikapp med människorna

Kärlek och glädje låg i luften och spred sig som vackra såpbubblor. Från människa till människa som små gåvor, inte för att vi känner varandra eller kommer träffas igen utan för att glädjen är så stor att den inte ryms i våra instängda kroppar och måste ut och då brister man ut i skratt och impulsens givmildhet finner inga gränser.
Jag var i Gamla stan med mitt barn, för att hämta boken, jag har väntat i 19 år på den och ville verkligen inte vänta en dag till. Inne i den lilla butiken är kvinnan så rar att jag berättar om den längtan som äntligen stillats. När vi går hör jag henne tyst säga till sig själv; såna historier tycker jag om. Och det tycker jag om.
Vi går in i glasbutiken, min dotter tycker mycket om glas, men hon frågar inte om hon kan få något, bara tittar och går ut när hon tittat klart.
På väg mot tunnelbanan, av en impuls, går vi in till en glas- och porslinsverkstad. Mannen frågar mitt barn om hon tycker om fisk. Hon vet inte vad hon ska svara, han säger till henne att svara ja. Då svarar hon ja och han hämtar en glasdelfin, räcker den till henne och säger att hon får den.
På tunnelbanan reser en kille på sig för att vi ska få sitta tillsammans. Alla ler idag. Stockholm ler idag.
Jag känner en ödmjukhet inför den väldiga kraft som lågmält verkar mitt ibland oss. En källa som om man bara vågar stanna upp och ta emot, och vågar ge, aldrig kommer att sina utan bara växa sig starkare.
Det är kärlek.

Woodland

Idéskiss för ett parti i trädgården som just nu består av skräp i olika förmultningsstadier. Än så länge står syrenen och kastanjen där. Dammen är tveksam, men det skulle vara lite häftigt om grodorna som hoppar omkring här gillade den. Rhododendron finns redan i vår varmaste och soligaste del, jag tror den skulle trivas bättre i silat solljus, får väl se. Jag kan ändra mig många gånger.

Fredag morgon och snart ska vi ut i solen

Mitt barn mår bättre så idag tänkte jag att hon skulle få lite frisk luft, jag med för den delen, det har varit en låååång vecka. Men nu skiner solen och febern är borta, peppar peppar

Jag är gryyyym fast först lite info

När jag gick på schillerska för måååånga år sedan brukade jag skolka från de mindre intressanta lektionerna, sitta på biblioteket och läsa tills min vännina som gick i en annan klass också hade en mindre intressant lektion. Jag måste här göra ett litet inlägg, SKOLK ÄR INTE BRA, så nu fortsätter jag. Boken jag läste fängslade mig så till den milda grad att den sedan dess funnits kvar i mitt bakhuvud. Jag läste aldrig klart den, skolk leder ju ofta till avhopp, vilket hade den naturliga följden att jag inte fortsatte sitta på just detta bibliotek. Hopp till nutid, snabba ryck här.
Jag tittar på tordyvlar som äter bajs på tv med mitt barn, tänker att tordyveln som flyger i skymningen skulle jag vilja köpa till henne, är en bok som passar om några år. Nu till boken jag har i hjärtat, hur ska jag få tag på den, titel och författare är för mig bortglömt för länge sen, detta har irriterat mig länge. Så googlar jag på måfå på några ord om handlingen, fullträff direkt! Nästa problem är att den inte finns att få tag på, förutom på Natur och Kultur om du är en skola och köper tre stycken. Då testar jag allannonser, där hittar jag sju exemplar, alla genom bokbörsen, grrr, jag vill inte lämna ut mitt personnummer för att köpa en bok och inte heller göra det över nätet när den är begagnad. Så jag skriver ner annonsörernas namn och BINGO, en är ett företag, letade upp telefonnummret och otålig som jag är tänker jag att jag kan ju alltid lämna ett meddelande för jag måste ha boken. Men hon svarar och jag bokar boken och hon skrattar åt min uppenbara galenskap. Nu känner jag mig lugn igen, boken finns i Gamla stan med mitt namn, som jag har längtat.
Boken heter Isslottet och är skriven av Tarjei Vesaas

Böcker

Jag har nu läst färdigt Filosofen och Vargen och känner både lättnad och tomhet, om du kan, läs den, annars låt bli. Kanske läser jag om den, kanske inte, jag läste den över lång tid, ibland lämnade jag boken med tankar, ofta satte han ord på sanningar jag känner, men jag tror att apan är så fast förankrad i människan att boken är ett slöseri på väldigt många. Förresten finns det andra böcker som har samma budskap fast i olika skepnader. Det är anledningen, tror jag, till att skriva böcker, trots att allt redan är sagt, budskap måste framföras med olika språk, det som får mig att lyssna berör inte dig och vice versa, vi är alla lika men ändå så olika.

Jag tänkte här göra en lista över böcker jag tycker om att läsa (har precis upptäckt punktlistan) men det hinner jag inte idag. Vill i alla fall rekommendera Sandvargen, det är en barnbok, om du vågar vagga barnet inom dig.

Det känns lite bättre nu.

Jag har bokat biljetter så snart ska jag låtsas att jag bor där, för en helg i alla fall=)

Små upptäckter som får mig att må ännu bättre:

• Orkidén som inte blommat på flera år har nu en blomstängel, ska bli spännande att se vilken färg och form den har, ska ta reda på vad det är för sort, inte en phalenopsis i alla fall.
• Hibiscusen visar sina första knoppar, jag trodde det skulle ta några år innan den fick livslust pga den grymma retardering den utsatts för.
• Det bor en fasanhöna i trädgården så nu har jag höns oavsett min man vill det eller inte.
• Jag kanske kan övertyga min man om att en hund skulle passa in i vår familj nu när killen på hans jobb slutar och därmed också dennes schäfer, jag menar det finns en vakant plats för kontorshund nu.

Idag vill jag bo i Göteborg

Jag har inte träffat min brors flickvän, inte gått på min systers klasser, inte gått på min minsta systers vernissager, inte ätit lunch med pappa, inte sovit i mammas soffa, inte bara varit med människorna som betyder mest för mig. Jag saknar, så det gör ont.

Sorkar

Det är två sorkhål vid vår stora kastanj. Jag är helt sönderstressad över detta. Såg en bild i vintras på en kastanj vars rötter var helt avgnagda av vattensorkar eller mullsorkar. Vet inte vad de kallas för, monster är dom i alla fall. När jag såg bilden tänkte jag, vilken tur att sorkarna bor i vallen som ligger så långt ifrån kastanjen. Nu måste jag gräva i hålen för att se om det är skador på kastanjen eller om det är åkersorkar som bor där. Ett icke angenämt uppdrag, sorkar har skitstora tänder.

Så håll tummarna för mig att det inte ser ut så här.

Zouk

Så fint att jag blir alldeles lycklig!

Framför huset

En tanke om hur backen ner till framsidan kan se ut. Enarna, blåbärsbuskarna, ljungen och blåklockorna finns där redan och inte att förglömma Enorma Karljohan-svampar. Jag vill att det ska se naturligt ut, tänker inte göra en rabatt, men lite fler blommor som får fröså sig tror jag skulle vara fint. Det står även några björkar och tallar till höger och under dem lingonris.

Så här såg den ut i somras, jag hade glömt hur mycket blåklockor det var. Det känns inte som om det får plats något mer där. Måste fundera lite till.

Det gäller att vara smart

Vi har rätt mycket diskussioner här hemma om städning. Han tycker att jag borde städa mer, jag tycker att han borde göra det. Dags att gnugga geni-knölarna, hur få honom att städa mer utan tjat om att jag också ska göra det. Snabb analys av mannen, han gillar att ha överblick över situationer, han är otroligt tävlingsinriktad, hans största triumf är när han överbevisar mig.

Lösningen stavas STÄDSCHEMA, inte ett töntigt där det står vilka uppgifter alla har, utan ett enkelt med olika sysslor uppspaltade och rutor för många veckor framåt, bara att sätta sin signatur för utförd syssla i rätt veckoruta. Gissa om han njöt när jag råkade öppna dörren till städskrubben häromdagen och så imponerat konstaterade att han fyllt i det flesta rutorna.

Tyvärr kan jag inte njuta av det längre, han bad mig på sina bara knän att ta över hushållssysslorna så att han kunde lägga färdigt taket. Vad säger man då? Ja älskling, jag gör det för din skull. Han bara tittade på mig och sa sen garvande, jag tror inte riktigt på dig. Men det tycker jag att han ska göra, jag har inte riktigt tid att komma upp med en ny plan=)

Trädgårdsdrömmar

Igår gick jag ett varv och tittade till all skadegörelse vintern orsakat. Det var inte så mycket som jag befarade.
Våra nya äppelträd var dock illa åtgångna av rådjuren, så jag gick hämningslöst fram med sekatören, tänkte att det hade ju ändå sett konstigt ut om de två nya var perfekta när de andra äppelträden inte är så. Jag tittade på aroman som blev helt ringbarkad förra sommaren och ställd mot en vägg i väntan på flismaskin, hon levde trots den brutala behandlingen, så jag gav henne jord och sågade av hennes stam. tänkte testa att göra en U-form av henne.
Rabarbern visar sina stora knoppar, pionerna likaså, till och med påskliljorna i krukorna som jag inte orkade plantera ut förra året har tittat upp. Våra uppstammade vinbär lever och ser ut att må bra, dem måste jag dock flytta till ett mindre sankt område. Blåbärsbuskarna har överlevt pulkaåkning. En kvarglömd morot i landet har börjat växa.
Det nya plommonträdet ser riktigt fint ut, förhoppningsvis gillar plommonsnåret kombinationen och ger fler än tre plommon om några år, måste bara rensa upp där. Funderar på att ta avläggare och sätta på vallen. Denna vall är min största tankenöt. Ca 200 meter lång, full med hallon och sorkar, några berberisbuskar och en röd ros. Förra året satte vi tre havtorn i bortre änden, tänkte beta av den bit för bit. Ska även ta avläggare från syrener och sätta där. Vi måste ha en gräns, helst hade jag sett ett staket, det är för många som kommer och trampar ner hallonbuskarna i sin jakt på hallon, värst var några som hade hinkar med sig.
Jag har köpt två påsar fingerborgsblommor som jag ska strö ut över ett hörn av trädgården, nu är det en enorm lövhög där, men jag var där och krattade undan lite igår, det mesta är förmultnat så om en månad krattar jag undan allt, blåser ut fröna och lägger tillbaka lövtäcket och håller tummarna. Meningen är stor utdelning med liten insats. Får väl se om det lyckas, annars var det inte meningen.

Hittade fyra fönster i perfekt storlek för varm/kallbänkar, lyckorus, ett jättestort fönster till kommande gäststuga, vi har lite meningsskiljaktigheter om placering, jag vill ha den där garaget står, med utsikten över den vildvuxna trädgården där jag planerar ett ordnat kaos med damm, ormbunkar, fingerborgsblommor och mosstrappa ner till den soligare delen.
Där på höger sida om trappan måttade jag ut en liten trädgård som ska få ett vitt staket och en hängiven trädgårdsmästare i form av en snart nio år gammal flicka. Nu står där ett gammalt skjul som ska rivas. Detta är det första arbetet som ska göras, i ett år har hon drömt och ritat och planerat sin trädgård. Hon sitter med näsan i trädgårdsböcker och nu när hon är sjuk får jag bära alla böcker dit hon befinner sig. Jag känner igen denna längtan och är så glad att hon har den.

Min man betraktade mig häromdagen och sa sedan, du gillar bara trädgård i tanken. Ja, sa jag då. Fast det är inte sant, en trädgård ska skänka glädje, jag kommer aldrig springa runt som ett skållat troll och rensa ogräs, kratta gruset eller plantera nyinköp så fort vi kommer hem. En trädgård är en långsam, eftertänksam njutning och det jag inte hinner med gör jag en annan dag. Just nu njuter jag av alla fjärilar som fick vara ifred i nässelsnåret vid rabarbern.

Herr brun är en väldigt snäll häst, så snäll och söt att han inte fick vara ifred, därför började han sparkas. Jag brukar hjälpa till när han bråkar, han blir lugnare då, men igår sparkade han mig, i knävecket, jag blev så paff, han med. Du sparkade mig, sa jag. Jag märkte det, skruvade han sig, trodde liksom inte att jag skulle träffa dig. Hur gör vi nu då, ska du slå och skrika, det är väl det som följer, undrar han. Nä, säger jag och pussar honom på hans förvirrade mule, men nu får du sluta vifta med benen.

Min fina vita blir glad när jag kommer ner till ridhuset, han gosar in huvudet och suckar lyckligt. Det är dags att sitta upp, jag släpper hans huvud och ställer mig på pallen, då tar han tag om min jacka och försöker dra tillbaka mig, men hörru, lektionen börjar nu, nytt försök, han backar och lägger huvudet i mitt armveck. Efter ridlektionen, uppe i stallet, masserar jag hans rygg.

Helt plötsligt inser jag att jag har en önskan om en framtid, något att arbeta mot, en lång väg att gå, väldigt krokig och hopplös, men det är min väg.

Meningen med livet är nyckelpigor

Minnesbilder

Det är sommar, jag och min kompis är glada, hon har rosa byxor på sig, vi målar små nyckelpigor på mina glasögon, i kanten så jag ska kunna se ändå. Min kompis pappa kommer, han blir så arg, lyfter upp henne i håret, tvingar henne att tvätta rent mina glasögon, hon gråter, jag är stel av skräck. Det var sista gången jag använde glasögon, har försökt efter men känner bara obehag.

Flera år senare, det är sommar, min kompis är ledsen, hennes mamma har slängt ut henne, hon har inga rena kläder, försöker komma in, hem till sin mamma, men hennes mamma vägrar öppna dörren. Vi väntar tills hennes mamma gått ut, då bryter vi oss in, hugger sönder dörren och hämtar kläder. Hennes mamma polisanmäler sin tolvåriga dotter.

Midsommarafton, året jag fyller 16. Jag sitter på marken med en väns huvud i knät, stryker honom lugnt över håret, väntar på ambulansen som ska komma och stoppa blodet som rinner ur hans mage. Min kompis är höggravid, vattnet går, hon är sjutton år, hennes mamma vill fortfarande inte veta av henne, jag kan inte hjälpa henne, måste vara hos honom, andra runt omkring är hysteriska. Dagen efter föder hon en flicka.

Ett år senare. Min kompis har en egen lägenhet, hon mår dåligt, jag försöker hjälpa henne, passar hennes dotter, fast hon hämtar henne inte, tiden går, jag hittar henne, jag hittar kanske hundra colaflaskor runt henne, vi bygger en vägg av colaflaskor och tejp, kanske som ett skydd mot världen.

Sen hände något, jag minns det som ett missförstånd, hon såg det som ett svek, vi pratade i telefon, hon grät, jag grät, vi slutade vara vänner.

Några år gick, hon tog trevande upp kontakten. Men det var inte som förr, hon hade börjat med droger. Vi sitter på kvarterskrogen, jag med hennes dotter i knät, pratar, jag tycker så mycket om henne.

Hon bjuder mig på fest, jag kommer dit, det är mörkt i lägenheten, hon skrattar, är borta i någon drogdimma, jag går, kommer aldrig mer tillbaka.

Min mamma ringer, säger att hon träffat min kompis, fått hennes nya nummer, min kompis vill att jag ska ringa, hon vågar inte. Jag ringer inte

Min kompis tog livet av sig en julafton för några år sedan, hon hade börjat komma på fötter, fick träffa sin dotter igen, kämpade, men jag tror hon kämpade ensam

fortsättning på min lördag

Går upp och lägger mig i sängen och läser vidare i filosofen och vargen. Hör min lilla febriga flicka tassa upp för trappan. Hon kryper ner och lägger sitt huvud på min axel och somnar. Jag lägger ifrån mig boken och bara lyssnar till hennes andning. Håller om mitt barn och känner att just nu står tiden still och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet inte hur länge vi låg där, plötsligt var det kväll, middagen serverad och Jakten på Julia stod på programmet.

Avsnitt ur boken

Känslor, känslor, känslor: alla av dem starka, vissa nästan överväldigande. Men ingen som på ett rimligt sätt kunde identifieras med den kärlek som jag kände för Brenin. Kärleken i fråga är det som Aristoteles skulle ha kallat filia. Det är kärleken till familjen, kärleken till flocken. Den är skild från eros, den erotiska kärlekens passionerade längtan, och agape, Guds och hela männsklighetens opersonliga kärlek. Min tillgivenhet för Brenin var, det försäkrar jag, inte på minsta sätt erotisk. Och jag älskade honom inte heller på det sätt som bibeln säger att jag ska älska min nästa eller älska min gud. Jag älskade Brenin som en bror. Och denna kärlek - denna filia - är inte en känsla av något slag.
Känslor kan vara manifestationer av filia och de kan åtföljas av den, men de är inte filia.
Kärleken har många ansikten. Och om vi älskar måste vi vara tillräckligt starka att betrakta dem alla. Jag tror att filia till sin innersta natur är långt hårdare, långt grymmare, än vi helst vill erkänna. Det finns något som filia inte kan existera förutan, och det har inget med känslor att göra utan med viljan. Filia - den kärlek som är avsedd för ens flock - är viljan att göra något för dem som hör till vår flock, trots att vi absolut inte vill göra det, trots att det skrämmer och kväljer oss, och trots att vi i slutändan kan tvingas betala ett mycket högt pris för det, kanske högre än vi orkar bära. Vi gör detta för att det är det bästa för dem. Vi gör detta för att vi måste. Vi kanske aldrig behöver göra det. Men vi måste alltid vara beredda att göra det. Kärleken får oss ibland att kväljas. Kärleken kan leda till att vi blir evigt fördömda. Kärleken tar oss till helvetet. Men är vi lyckligt lottade, kommer den att föra oss tillbaka igen.

Ja, vad gör man en lördag när man är fånge hemma?

Upptäcker att blomsterkaktusars nya blad har samma färg som deras blommor, dricker extremt mycket kaffe, sitter och kramar barnet som vaknade med så hög feber att vi åkte till akuten för att få konstaterat att hon har övre luftvägsinfektion och får en illustration på tillvägagångssättet för denna ytterst vanliga snuva ritad med bläckpenna av dryg läkare med torr humor, men vadå, hon har 40 grader feber och jag är inte van vid att se henne så dålig, sätter sättpotatisen i äggkartonger, tycker det ser trist ut så en del får ligga på fina kakfat istället, tittar ut genom fönstret och funderar på att plantera resten av påskliljorna vid komposten, men vilket ruggigt väder det blev, tvättar lite, äter äckliga kakor, klappar katten, skäller på myrorna, det är dags att de flyttar ut nu, sätter på lite mer kaffe, funderar på att dricka hostmedicinen barnet fick utskrivet, det ska tydligen vara luftrörsutvidgande, ska nog ta med till jobbet också, kan vara bra att ha till hands när det känns som om jag ska kvävas av alla jobbiga människor, skriver meningslösa saker, suckar, tänker att nu får det vara nog, sitta här och vara trist, jag sätter mig nån annanstans och är trist i stället.

Igår var jag på stan med en vännina efter jobbet. Min vännina har en förmåga att se igenom mig och uppmärksamma mig på sånt som jag förtränger, inte vill se eller är mycket medveten om men inkapabel att göra något åt. Men i alla fall, den här gången handlade det om kläder, eller om min bild av mig själv. Jag letade efter en scarf alternativt tunn halsduk men inga färger eller mönster passade mig. Min vännina frågade om jag kunde tänka mig något med lite färg. Jooo, meeeen, och nu känner jag mig som en larv som slingrar sig för att komma loss från det obehagliga i att känna sig grå och ful och vilja vara osynlig för att ingen ska lägga märke till mig. Vilken färg tycker du om, vad blir det oftast när du köper. Hm, brunt. Kanske mörkblått, nu kan det hända att någon opponerar sig och säger rött, men det är också en säker färg. Innan vi skildes åt tittade vi på nagelack, något som jag heller inte använder längre för att mina händer inte är perfekta, jag är torr om händerna och har lite fnasiga nagelband. Jag har många ursäkter till varför jag klär ner mig, jag får ont i fötterna, jag har barn, vill inte bli uppmärksammad, har ju ändå bara på mig kläderna fram och tilbaka till jobbet, bor på landet så helgerna tillbringas där, är ängslig för vad andra ska tänka om mig, jag passar inte i snygga kläder, då måste jag ju vara snygg själv, jag är för tjock, jag är för, jag är för, jag är för..... Jag är för elak mot mig själv.

Så nu sitter jag här och tänker att nu jäklar ska jag våga använda vad jag vill och inte bry mig om när människor tittar på mig och sluta undra vad de tänker. För på allvar, när jag lyfter blicken och tittar på hur andra ser ut så är det ganska befriande.

Lägsta av lägsta

En hund blir misshandlad av sin ägare, väcker grannarna med sina hjärtskärande skrik, springer och gömmer sig när husse kommer, skakar och gör sig så liten och hjälplös som hon bara kan för att husse inte ska slå henne med käppen. Anmäl! säger jag. Jag vet inte, skruvar han sig, han som vet och mår dåligt för han tycker om hunden, jag vill prata med gubben först. Vadå prata, ANMÄL!!!! Ja imorgon, efter jag pratat med gubben, han gör ju det när han är full, han kanske inte vet vad han gör, han är 75 år och sjuk. Det spelar ingen roll, du kan ge honom en chans att prata sen, hunden ska han inte ha, ANMÄL! Eller ta hit hunden imorgon, jag tar henne till hundstallet, han behöver inte veta att det är du, hunden springer ju bort ofta. Nä, jag vet inte skruvar han sig. Den stackars hunden söker skydd hos honom, men han ska prata med gubben. Jag undrar hur många nätter till han orkar ligga och lyssna på hennes skrik.

Soool

Har suttit i solen och druckit en kall heineken med laptopen i knät, eller ja, det kom ett gäng sjörövare och sparkade ut den och jag har inte orkat gå in och hämta en ny, så jag har suttit i solen med laptopen i knät och en ölpöl vid fötterna, eller vem försöker jag lura, solen är på väg ner bakom trädtopparna, det blåser och jag är blå om fingrarna för jag sitter med laptopen i knät och njuter av våren. Men innan, och det är på riktigt, på lunchen satt jag i solen med min kollega och vi slumrade till båda två, grymt skönt. Sen slutade vi en timme tidigare och gick en promenad vid vattnet och över till långholmen. Åt sen en glass i solen med mitt barn, magnum jordgubb med vit choklad, härliga vår!

Administratör hemma?

Sökte precis efter kurser i administration i familjen, det fanns inga. Konstigt, jag har uppenbarligen fått den rollen, när vet jag inte, hur vet jag inte, men varför vet jag och det gör mig pissförbannad. Man skulle kunna säga att det är något jag tagit på mig men det vill jag inte hålla med om, att hamna i den sitsen är ett nedbrytandemönster som pågår under lång tid där mannen utnyttjar kvinnans välvilja.

Första gången jag reflekterade över det var när min man ringde mig på jobbet och frågade var hans jeans låg, eh dina jeans, ja inte här i alla fall. Senast var idag när jag ringer för att kolla om vårt barn fått med sig badkläderna till skolan, vilket hon inte fått då jag glömde ringa i morse och påminna. Lyssna nu för det blir värre. När jag hämtar vår dotter på fritids berättar hon och hennes kompis att kompisens mamma som var hemma med sjukt barn kom till skolan med extrakläder så vår dotter inte skulle missa badet. Jag ringer pappan och säger att han får ringa kompisens mamma och tacka, min första reaktion var att göra det själv men eftersom jag har blivit medveten stoppade jag den och gav honom det uppdraget.

En minut senare ringer han mig och säger att hon inte svarade i telefon och egentligen borde ju jag göra det eftersom det var jag som inte påminde honom. Nu måste jag säga att jag älskar min man men hade han varit där och inte i telefon hade jag bitit huvudet av honom.
Sen försöker han skämta bort det den manipulativa jäveln.

Självklart ringde jag och tackade, hon hjälpte vårt barn.

Stress

Jag har inte städat, inte tvättat, inte beskurit träden efter rådjurens härjningar, inte lagat kläderna som jag lovat mitt barn, inte bytt på kaninburarna, inte lyssnat på läsläxan, inte städat undan i gäst/pysselrummet, inte gjort några måsten den här helgen. Jag ligger efter, så långt efter att det känns hopplöst, suck
Nu måste jag ta mig i kragen och fixa frukost, duscha och få ordning på mitt barn så hon kommer iväg på kalas om typ en timme, för vi bor så långt bort att om vi ska göra något bortanför vår ö går hela dagen åt.

Men å andra sidan så har jag varit i stallet och tillbringat nästan hela helgen med att prata med mitt barn och det var värt mer än ett välstädat hem, haha, säger jag nu, tills det ringer på dörren och vi får oväntat besök. Kaffet är slut.

Ny jord i krukan

Jag har planterat om nästan alla mina växter. Inte funderat så mycket på vad som är bra jord, den byts ju ändå ut igen om ett tag. Nu ska jag plantera om min finaste novemberkaktus, men kan inte komma på vilken jord som är bäst för den. Jag vill verkligen ge den det bästa, den har kämpat under så många år och förtjänar att blomma ut och bli den vackra växt den är, men vad är den ultimata jorden?

Sen får jag ett samtal av min man, Polens president och halva den nationalkonservativa politiska eliten har omkommit i en flygplanskrasch, nu blir det omval inom 60 dagar istället för i höst.....

Hjälp, jag är en fånge i min soffa

Mitt barn tvingar mig att titta på talang, sen ville hon se Sveriges sämsta bilförare och vem blir nästa Julia, vad är detta, har aldrig sett något av dessa program, känner inte något större behov av att börja titta heller. Okej, bara för det sitter jag här och garvar nu, my baby baby bala bala
Och nu är jag alldeles tårögd, en flicka på FJORTON år, jag finner inte ord, så vackert, så oväntat, så, så oj Nu loggar jag ut och följer med spänning

Jag känner mig lite melankolisk

Det finns en ö i Norge, på den ligger min mors barndomshem, otroligt vackert och rofyllt. Där tillbringade jag min barndoms somrar. Jag minns inte mycket mer av mina morföräldrar än att min morfar var snäll och vässade alla mina färgpennor, de dog för många år sedan.
Men lugnet, stillheten, tystnaden, denna obeskrivbara frid som det alltid finns en längtan, en krampaktig längtan efter finns kvar och dit var jag tvungen att återvända, nu med familj.
De första dagarna trodde jag att min man inte skulle klara av två veckor där, min mors man försökte lugna mig, han sa att stressen skulle släppa och det gjorde den. Jag har varit tillsammans med min man i tretton år och där var första gången jag såg honom avslappnad, havet sköljde bort hans oro, slätade ut hans bekymmer, jag undrar ibland om han minns hur det kändes. Det var några år sedan nu.


För länge sedan, när min morfar ännu levde gick han ner till bryggan under vindstilla kvällar och satte sig. Han väntade på vikvalarna, de kom in i viken om kvällarna och morfar satt i tystnaden och lyssnade efter deras andning.
Min man hade turen att få se dem, han hörde dem först, visste inte vad det var, vände sig om och såg.
De finns inte så många kvar nu och de kommer sällan in i viken för torsken har blivit mindre och färre.
Jag satt också på bryggan om kvällarna och lyssnade till tystnaden, det kom aldrig några vikvalar men jag hörde hur måsens vingslag tuffade förbi ovanför mitt huvud och det är ett minne skönt att ta fram ibland.

Ön min mor växte upp på är fortfarande orörd, vild och vacker, men man ser spåren av människans skövling av havet, det är fattigare och hade jag inte tillbringat somrarna i barndomen där hade jag inte trott på det. Ibland fylls jag av vämjelse inför mänskligheten.

Hm

Hör ett knaprande från Charlies skål, fast han är ju ute, tittar dit och ser Ville äta kattmat, min lilla kanin är så impad av Charlie att han vill göra allt Charlie gör, men nu har han gått för långt, det kan ju inte vara hälsosamt! Jag ställer genast upp kattmaten på diskbänken. Söta Ville börjar springa runt mina ben och buffa på mig och försöka klättra upp, jag mitt fån tror att han vill mysa, lyfter upp honom, kliar lite mellan öronen, han bara tittar på mig som om jag är dum och hoppar ner igen. Han börjar springa runt mina ben igen, buffar vill komma upp, jag lyfter upp igen, han vill till diskbänken, visar det med hela sin lilla kropp, nu börjar jag bli riktigt orolig för honom. Så himla gott kan ju inte kattmat vara för en kanin, slänger en blick på klockan, då slår det mig, det är ju matdags, han är ju en liten skalman, så jag satte in honom i buren och gav honom mat och han pustade ut. Stackarn, var så hungrig att han övergav sin vegetariska kost.

Min påskhelg

Vilket vackert väder, jag har njutit och mått så bra hela helgen. Tagit fram utemöbler, grävt ner påskliljor vid komposten, planterat om nästan alla blommorna, grillat, bytt gardiner, suttit i solen, myst med hästar och katt och kaniner och familj, planerat trädgård och bara njutit, jag känner mig till bredden fylld av lycka och snart ska jag iväg och rida. Tänk vad solen kan göra för humöret.

Vadå lättköpt

För en vecka sen var jag så nära att säga upp mig, kände att jag inte klarar av att jobba för en chef som har så annorlunda värderingar. Jag mådde riktigt dåligt och sökte febrilt efter en utväg, naturligtvis hittade jag ingen, jag är ju inte ensam om konsekvenserna, så på måndagen var jag på jobbet igen, fortfarande ledsen och arg. Tisdag morgon kommer min chef in på kontoret och frågar om vi åker bort över påsk. Absolut inte svarar jag, ridskolan vill vi inte missa. Då undrar hon om jag inte var sugen på att ha egen häst. Jooooo, stönar jag, jag med utropar hon, ska vi inte köpa en tillsammans, jaaaa ropar jag, den får bo ute på ..... säger hon, jag vet ett stall säger jag osv osv, och jag har glömt allt dumt som skedde i fredags på en sekund för jag har världens bästa chef. Naturligtvis kommer vi inte att genomföra planerna men det är roligt att drömma.
Om någon undrar vad som hände i fredags så tänker jag inte tala om det, jag har fått lite perspektiv på händelsen och kan explodera lite väl häftigt ibland.