fortsättning på min lördag

Går upp och lägger mig i sängen och läser vidare i filosofen och vargen. Hör min lilla febriga flicka tassa upp för trappan. Hon kryper ner och lägger sitt huvud på min axel och somnar. Jag lägger ifrån mig boken och bara lyssnar till hennes andning. Håller om mitt barn och känner att just nu står tiden still och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet inte hur länge vi låg där, plötsligt var det kväll, middagen serverad och Jakten på Julia stod på programmet.

Avsnitt ur boken

Känslor, känslor, känslor: alla av dem starka, vissa nästan överväldigande. Men ingen som på ett rimligt sätt kunde identifieras med den kärlek som jag kände för Brenin. Kärleken i fråga är det som Aristoteles skulle ha kallat filia. Det är kärleken till familjen, kärleken till flocken. Den är skild från eros, den erotiska kärlekens passionerade längtan, och agape, Guds och hela männsklighetens opersonliga kärlek. Min tillgivenhet för Brenin var, det försäkrar jag, inte på minsta sätt erotisk. Och jag älskade honom inte heller på det sätt som bibeln säger att jag ska älska min nästa eller älska min gud. Jag älskade Brenin som en bror. Och denna kärlek - denna filia - är inte en känsla av något slag.
Känslor kan vara manifestationer av filia och de kan åtföljas av den, men de är inte filia.
Kärleken har många ansikten. Och om vi älskar måste vi vara tillräckligt starka att betrakta dem alla. Jag tror att filia till sin innersta natur är långt hårdare, långt grymmare, än vi helst vill erkänna. Det finns något som filia inte kan existera förutan, och det har inget med känslor att göra utan med viljan. Filia - den kärlek som är avsedd för ens flock - är viljan att göra något för dem som hör till vår flock, trots att vi absolut inte vill göra det, trots att det skrämmer och kväljer oss, och trots att vi i slutändan kan tvingas betala ett mycket högt pris för det, kanske högre än vi orkar bära. Vi gör detta för att det är det bästa för dem. Vi gör detta för att vi måste. Vi kanske aldrig behöver göra det. Men vi måste alltid vara beredda att göra det. Kärleken får oss ibland att kväljas. Kärleken kan leda till att vi blir evigt fördömda. Kärleken tar oss till helvetet. Men är vi lyckligt lottade, kommer den att föra oss tillbaka igen.

Ja, vad gör man en lördag när man är fånge hemma?

Upptäcker att blomsterkaktusars nya blad har samma färg som deras blommor, dricker extremt mycket kaffe, sitter och kramar barnet som vaknade med så hög feber att vi åkte till akuten för att få konstaterat att hon har övre luftvägsinfektion och får en illustration på tillvägagångssättet för denna ytterst vanliga snuva ritad med bläckpenna av dryg läkare med torr humor, men vadå, hon har 40 grader feber och jag är inte van vid att se henne så dålig, sätter sättpotatisen i äggkartonger, tycker det ser trist ut så en del får ligga på fina kakfat istället, tittar ut genom fönstret och funderar på att plantera resten av påskliljorna vid komposten, men vilket ruggigt väder det blev, tvättar lite, äter äckliga kakor, klappar katten, skäller på myrorna, det är dags att de flyttar ut nu, sätter på lite mer kaffe, funderar på att dricka hostmedicinen barnet fick utskrivet, det ska tydligen vara luftrörsutvidgande, ska nog ta med till jobbet också, kan vara bra att ha till hands när det känns som om jag ska kvävas av alla jobbiga människor, skriver meningslösa saker, suckar, tänker att nu får det vara nog, sitta här och vara trist, jag sätter mig nån annanstans och är trist i stället.