Herr brun är en väldigt snäll häst, så snäll och söt att han inte fick vara ifred, därför började han sparkas. Jag brukar hjälpa till när han bråkar, han blir lugnare då, men igår sparkade han mig, i knävecket, jag blev så paff, han med. Du sparkade mig, sa jag. Jag märkte det, skruvade han sig, trodde liksom inte att jag skulle träffa dig. Hur gör vi nu då, ska du slå och skrika, det är väl det som följer, undrar han. Nä, säger jag och pussar honom på hans förvirrade mule, men nu får du sluta vifta med benen.

Min fina vita blir glad när jag kommer ner till ridhuset, han gosar in huvudet och suckar lyckligt. Det är dags att sitta upp, jag släpper hans huvud och ställer mig på pallen, då tar han tag om min jacka och försöker dra tillbaka mig, men hörru, lektionen börjar nu, nytt försök, han backar och lägger huvudet i mitt armveck. Efter ridlektionen, uppe i stallet, masserar jag hans rygg.

Helt plötsligt inser jag att jag har en önskan om en framtid, något att arbeta mot, en lång väg att gå, väldigt krokig och hopplös, men det är min väg.