Jag känner mig lite melankolisk

Det finns en ö i Norge, på den ligger min mors barndomshem, otroligt vackert och rofyllt. Där tillbringade jag min barndoms somrar. Jag minns inte mycket mer av mina morföräldrar än att min morfar var snäll och vässade alla mina färgpennor, de dog för många år sedan.
Men lugnet, stillheten, tystnaden, denna obeskrivbara frid som det alltid finns en längtan, en krampaktig längtan efter finns kvar och dit var jag tvungen att återvända, nu med familj.
De första dagarna trodde jag att min man inte skulle klara av två veckor där, min mors man försökte lugna mig, han sa att stressen skulle släppa och det gjorde den. Jag har varit tillsammans med min man i tretton år och där var första gången jag såg honom avslappnad, havet sköljde bort hans oro, slätade ut hans bekymmer, jag undrar ibland om han minns hur det kändes. Det var några år sedan nu.


För länge sedan, när min morfar ännu levde gick han ner till bryggan under vindstilla kvällar och satte sig. Han väntade på vikvalarna, de kom in i viken om kvällarna och morfar satt i tystnaden och lyssnade efter deras andning.
Min man hade turen att få se dem, han hörde dem först, visste inte vad det var, vände sig om och såg.
De finns inte så många kvar nu och de kommer sällan in i viken för torsken har blivit mindre och färre.
Jag satt också på bryggan om kvällarna och lyssnade till tystnaden, det kom aldrig några vikvalar men jag hörde hur måsens vingslag tuffade förbi ovanför mitt huvud och det är ett minne skönt att ta fram ibland.

Ön min mor växte upp på är fortfarande orörd, vild och vacker, men man ser spåren av människans skövling av havet, det är fattigare och hade jag inte tillbringat somrarna i barndomen där hade jag inte trott på det. Ibland fylls jag av vämjelse inför mänskligheten.