Vad gör man när man måste garva, men är ensam på T-centralen

För nån dag sen, skulle pappan skämta med barnet och gömmer sig bakom sängen. Han tror naturligtvis att han är skitbra på att gömma sig. Jag är nere i köket, och hör mitt barn, med räddare och räddare röst säga, pappa, du får inte skrämma mig. Jag går upp och kollar vad dom sysslar med och ser pappan stå bakom sängen, knäpptyst, på alla fyra, halva ryggen sticker upp ovanför, hahaha, han trodde verkligen att han inte syntes, som ett litet barn som håller för ögonen, hahahaha Jag hade också blivit rädd, jäkla psyko, hahaha Men i alla fall, så går jag genom T-centralen och kommer på hur knäpp han var och börjar le, fnissa, ögonen börjar tåras, jag funderar febrilt på vad jag ska göra för att inte uppfattas som en galning, tar upp mobilen för att låtsasprata, tänker att nån kan ju ha sett att det är fejk, lägger ner den och brister ut i gapskratt.

Aptit igen=)

Yes, matlagningskurs igen, jättesporrad, tror att jag kommer regera köket. Hahaha, jag gjorde nog alla fel man kan göra, glömde putsa köttet, brände typ allt som gick att bränna, sa fel saker och avslutade med att tappa en kniv och naturligtvis reflexmässigt försöka fånga den med resultat blodsprutande lillfinger. Tur att det var en rutinerad kock som plåstrade om mig annars hade jag nog svimmat. Men annars var det verkligen skitkul, bra stämning, mycket garv, jag ler fortfarande. Och ser fram emot nästa gång, då är det hela jobbet som ska laga mat tillsammans, på kvällen, fast det är först i januari, men ändå, tiden går snabbt!