Igår var jag på stan med en vännina efter jobbet. Min vännina har en förmåga att se igenom mig och uppmärksamma mig på sånt som jag förtränger, inte vill se eller är mycket medveten om men inkapabel att göra något åt. Men i alla fall, den här gången handlade det om kläder, eller om min bild av mig själv. Jag letade efter en scarf alternativt tunn halsduk men inga färger eller mönster passade mig. Min vännina frågade om jag kunde tänka mig något med lite färg. Jooo, meeeen, och nu känner jag mig som en larv som slingrar sig för att komma loss från det obehagliga i att känna sig grå och ful och vilja vara osynlig för att ingen ska lägga märke till mig. Vilken färg tycker du om, vad blir det oftast när du köper. Hm, brunt. Kanske mörkblått, nu kan det hända att någon opponerar sig och säger rött, men det är också en säker färg. Innan vi skildes åt tittade vi på nagelack, något som jag heller inte använder längre för att mina händer inte är perfekta, jag är torr om händerna och har lite fnasiga nagelband. Jag har många ursäkter till varför jag klär ner mig, jag får ont i fötterna, jag har barn, vill inte bli uppmärksammad, har ju ändå bara på mig kläderna fram och tilbaka till jobbet, bor på landet så helgerna tillbringas där, är ängslig för vad andra ska tänka om mig, jag passar inte i snygga kläder, då måste jag ju vara snygg själv, jag är för tjock, jag är för, jag är för, jag är för..... Jag är för elak mot mig själv.

Så nu sitter jag här och tänker att nu jäklar ska jag våga använda vad jag vill och inte bry mig om när människor tittar på mig och sluta undra vad de tänker. För på allvar, när jag lyfter blicken och tittar på hur andra ser ut så är det ganska befriande.