Kärlek och glädje låg i luften och spred sig som vackra såpbubblor. Från människa till människa som små gåvor, inte för att vi känner varandra eller kommer träffas igen utan för att glädjen är så stor att den inte ryms i våra instängda kroppar och måste ut och då brister man ut i skratt och impulsens givmildhet finner inga gränser.
Jag var i Gamla stan med mitt barn, för att hämta boken, jag har väntat i 19 år på den och ville verkligen inte vänta en dag till. Inne i den lilla butiken är kvinnan så rar att jag berättar om den längtan som äntligen stillats. När vi går hör jag henne tyst säga till sig själv; såna historier tycker jag om. Och det tycker jag om.
Vi går in i glasbutiken, min dotter tycker mycket om glas, men hon frågar inte om hon kan få något, bara tittar och går ut när hon tittat klart.
På väg mot tunnelbanan, av en impuls, går vi in till en glas- och porslinsverkstad. Mannen frågar mitt barn om hon tycker om fisk. Hon vet inte vad hon ska svara, han säger till henne att svara ja. Då svarar hon ja och han hämtar en glasdelfin, räcker den till henne och säger att hon får den.
På tunnelbanan reser en kille på sig för att vi ska få sitta tillsammans. Alla ler idag. Stockholm ler idag.
Jag känner en ödmjukhet inför den väldiga kraft som lågmält verkar mitt ibland oss. En källa som om man bara vågar stanna upp och ta emot, och vågar ge, aldrig kommer att sina utan bara växa sig starkare.
Det är kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
hahahaha din vab-värld må va fin å harmonisk!!
SvaraRaderasödra st e ta mej fan precis som vanligt:) eller nä de e de inte för nu har vi stökat till de lite me en (ganska onödig) helt tokig maskin..försök att få agda 200 år å fatta att hon måste peka fram en lapp från en dator maskin för att kunna köpa sina cigg å sen plocka paketet som en annan maskin kräks ut :)
(fan detta blev ju mer ett inlägg än en kommentar...kanske både och?!)