fortsättning på min lördag

Går upp och lägger mig i sängen och läser vidare i filosofen och vargen. Hör min lilla febriga flicka tassa upp för trappan. Hon kryper ner och lägger sitt huvud på min axel och somnar. Jag lägger ifrån mig boken och bara lyssnar till hennes andning. Håller om mitt barn och känner att just nu står tiden still och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet inte hur länge vi låg där, plötsligt var det kväll, middagen serverad och Jakten på Julia stod på programmet.

Avsnitt ur boken

Känslor, känslor, känslor: alla av dem starka, vissa nästan överväldigande. Men ingen som på ett rimligt sätt kunde identifieras med den kärlek som jag kände för Brenin. Kärleken i fråga är det som Aristoteles skulle ha kallat filia. Det är kärleken till familjen, kärleken till flocken. Den är skild från eros, den erotiska kärlekens passionerade längtan, och agape, Guds och hela männsklighetens opersonliga kärlek. Min tillgivenhet för Brenin var, det försäkrar jag, inte på minsta sätt erotisk. Och jag älskade honom inte heller på det sätt som bibeln säger att jag ska älska min nästa eller älska min gud. Jag älskade Brenin som en bror. Och denna kärlek - denna filia - är inte en känsla av något slag.
Känslor kan vara manifestationer av filia och de kan åtföljas av den, men de är inte filia.
Kärleken har många ansikten. Och om vi älskar måste vi vara tillräckligt starka att betrakta dem alla. Jag tror att filia till sin innersta natur är långt hårdare, långt grymmare, än vi helst vill erkänna. Det finns något som filia inte kan existera förutan, och det har inget med känslor att göra utan med viljan. Filia - den kärlek som är avsedd för ens flock - är viljan att göra något för dem som hör till vår flock, trots att vi absolut inte vill göra det, trots att det skrämmer och kväljer oss, och trots att vi i slutändan kan tvingas betala ett mycket högt pris för det, kanske högre än vi orkar bära. Vi gör detta för att det är det bästa för dem. Vi gör detta för att vi måste. Vi kanske aldrig behöver göra det. Men vi måste alltid vara beredda att göra det. Kärleken får oss ibland att kväljas. Kärleken kan leda till att vi blir evigt fördömda. Kärleken tar oss till helvetet. Men är vi lyckligt lottade, kommer den att föra oss tillbaka igen.

Ja, vad gör man en lördag när man är fånge hemma?

Upptäcker att blomsterkaktusars nya blad har samma färg som deras blommor, dricker extremt mycket kaffe, sitter och kramar barnet som vaknade med så hög feber att vi åkte till akuten för att få konstaterat att hon har övre luftvägsinfektion och får en illustration på tillvägagångssättet för denna ytterst vanliga snuva ritad med bläckpenna av dryg läkare med torr humor, men vadå, hon har 40 grader feber och jag är inte van vid att se henne så dålig, sätter sättpotatisen i äggkartonger, tycker det ser trist ut så en del får ligga på fina kakfat istället, tittar ut genom fönstret och funderar på att plantera resten av påskliljorna vid komposten, men vilket ruggigt väder det blev, tvättar lite, äter äckliga kakor, klappar katten, skäller på myrorna, det är dags att de flyttar ut nu, sätter på lite mer kaffe, funderar på att dricka hostmedicinen barnet fick utskrivet, det ska tydligen vara luftrörsutvidgande, ska nog ta med till jobbet också, kan vara bra att ha till hands när det känns som om jag ska kvävas av alla jobbiga människor, skriver meningslösa saker, suckar, tänker att nu får det vara nog, sitta här och vara trist, jag sätter mig nån annanstans och är trist i stället.

Igår var jag på stan med en vännina efter jobbet. Min vännina har en förmåga att se igenom mig och uppmärksamma mig på sånt som jag förtränger, inte vill se eller är mycket medveten om men inkapabel att göra något åt. Men i alla fall, den här gången handlade det om kläder, eller om min bild av mig själv. Jag letade efter en scarf alternativt tunn halsduk men inga färger eller mönster passade mig. Min vännina frågade om jag kunde tänka mig något med lite färg. Jooo, meeeen, och nu känner jag mig som en larv som slingrar sig för att komma loss från det obehagliga i att känna sig grå och ful och vilja vara osynlig för att ingen ska lägga märke till mig. Vilken färg tycker du om, vad blir det oftast när du köper. Hm, brunt. Kanske mörkblått, nu kan det hända att någon opponerar sig och säger rött, men det är också en säker färg. Innan vi skildes åt tittade vi på nagelack, något som jag heller inte använder längre för att mina händer inte är perfekta, jag är torr om händerna och har lite fnasiga nagelband. Jag har många ursäkter till varför jag klär ner mig, jag får ont i fötterna, jag har barn, vill inte bli uppmärksammad, har ju ändå bara på mig kläderna fram och tilbaka till jobbet, bor på landet så helgerna tillbringas där, är ängslig för vad andra ska tänka om mig, jag passar inte i snygga kläder, då måste jag ju vara snygg själv, jag är för tjock, jag är för, jag är för, jag är för..... Jag är för elak mot mig själv.

Så nu sitter jag här och tänker att nu jäklar ska jag våga använda vad jag vill och inte bry mig om när människor tittar på mig och sluta undra vad de tänker. För på allvar, när jag lyfter blicken och tittar på hur andra ser ut så är det ganska befriande.

Lägsta av lägsta

En hund blir misshandlad av sin ägare, väcker grannarna med sina hjärtskärande skrik, springer och gömmer sig när husse kommer, skakar och gör sig så liten och hjälplös som hon bara kan för att husse inte ska slå henne med käppen. Anmäl! säger jag. Jag vet inte, skruvar han sig, han som vet och mår dåligt för han tycker om hunden, jag vill prata med gubben först. Vadå prata, ANMÄL!!!! Ja imorgon, efter jag pratat med gubben, han gör ju det när han är full, han kanske inte vet vad han gör, han är 75 år och sjuk. Det spelar ingen roll, du kan ge honom en chans att prata sen, hunden ska han inte ha, ANMÄL! Eller ta hit hunden imorgon, jag tar henne till hundstallet, han behöver inte veta att det är du, hunden springer ju bort ofta. Nä, jag vet inte skruvar han sig. Den stackars hunden söker skydd hos honom, men han ska prata med gubben. Jag undrar hur många nätter till han orkar ligga och lyssna på hennes skrik.

Soool

Har suttit i solen och druckit en kall heineken med laptopen i knät, eller ja, det kom ett gäng sjörövare och sparkade ut den och jag har inte orkat gå in och hämta en ny, så jag har suttit i solen med laptopen i knät och en ölpöl vid fötterna, eller vem försöker jag lura, solen är på väg ner bakom trädtopparna, det blåser och jag är blå om fingrarna för jag sitter med laptopen i knät och njuter av våren. Men innan, och det är på riktigt, på lunchen satt jag i solen med min kollega och vi slumrade till båda två, grymt skönt. Sen slutade vi en timme tidigare och gick en promenad vid vattnet och över till långholmen. Åt sen en glass i solen med mitt barn, magnum jordgubb med vit choklad, härliga vår!

Administratör hemma?

Sökte precis efter kurser i administration i familjen, det fanns inga. Konstigt, jag har uppenbarligen fått den rollen, när vet jag inte, hur vet jag inte, men varför vet jag och det gör mig pissförbannad. Man skulle kunna säga att det är något jag tagit på mig men det vill jag inte hålla med om, att hamna i den sitsen är ett nedbrytandemönster som pågår under lång tid där mannen utnyttjar kvinnans välvilja.

Första gången jag reflekterade över det var när min man ringde mig på jobbet och frågade var hans jeans låg, eh dina jeans, ja inte här i alla fall. Senast var idag när jag ringer för att kolla om vårt barn fått med sig badkläderna till skolan, vilket hon inte fått då jag glömde ringa i morse och påminna. Lyssna nu för det blir värre. När jag hämtar vår dotter på fritids berättar hon och hennes kompis att kompisens mamma som var hemma med sjukt barn kom till skolan med extrakläder så vår dotter inte skulle missa badet. Jag ringer pappan och säger att han får ringa kompisens mamma och tacka, min första reaktion var att göra det själv men eftersom jag har blivit medveten stoppade jag den och gav honom det uppdraget.

En minut senare ringer han mig och säger att hon inte svarade i telefon och egentligen borde ju jag göra det eftersom det var jag som inte påminde honom. Nu måste jag säga att jag älskar min man men hade han varit där och inte i telefon hade jag bitit huvudet av honom.
Sen försöker han skämta bort det den manipulativa jäveln.

Självklart ringde jag och tackade, hon hjälpte vårt barn.

Stress

Jag har inte städat, inte tvättat, inte beskurit träden efter rådjurens härjningar, inte lagat kläderna som jag lovat mitt barn, inte bytt på kaninburarna, inte lyssnat på läsläxan, inte städat undan i gäst/pysselrummet, inte gjort några måsten den här helgen. Jag ligger efter, så långt efter att det känns hopplöst, suck
Nu måste jag ta mig i kragen och fixa frukost, duscha och få ordning på mitt barn så hon kommer iväg på kalas om typ en timme, för vi bor så långt bort att om vi ska göra något bortanför vår ö går hela dagen åt.

Men å andra sidan så har jag varit i stallet och tillbringat nästan hela helgen med att prata med mitt barn och det var värt mer än ett välstädat hem, haha, säger jag nu, tills det ringer på dörren och vi får oväntat besök. Kaffet är slut.