Administratör hemma?

Sökte precis efter kurser i administration i familjen, det fanns inga. Konstigt, jag har uppenbarligen fått den rollen, när vet jag inte, hur vet jag inte, men varför vet jag och det gör mig pissförbannad. Man skulle kunna säga att det är något jag tagit på mig men det vill jag inte hålla med om, att hamna i den sitsen är ett nedbrytandemönster som pågår under lång tid där mannen utnyttjar kvinnans välvilja.

Första gången jag reflekterade över det var när min man ringde mig på jobbet och frågade var hans jeans låg, eh dina jeans, ja inte här i alla fall. Senast var idag när jag ringer för att kolla om vårt barn fått med sig badkläderna till skolan, vilket hon inte fått då jag glömde ringa i morse och påminna. Lyssna nu för det blir värre. När jag hämtar vår dotter på fritids berättar hon och hennes kompis att kompisens mamma som var hemma med sjukt barn kom till skolan med extrakläder så vår dotter inte skulle missa badet. Jag ringer pappan och säger att han får ringa kompisens mamma och tacka, min första reaktion var att göra det själv men eftersom jag har blivit medveten stoppade jag den och gav honom det uppdraget.

En minut senare ringer han mig och säger att hon inte svarade i telefon och egentligen borde ju jag göra det eftersom det var jag som inte påminde honom. Nu måste jag säga att jag älskar min man men hade han varit där och inte i telefon hade jag bitit huvudet av honom.
Sen försöker han skämta bort det den manipulativa jäveln.

Självklart ringde jag och tackade, hon hjälpte vårt barn.

Stress

Jag har inte städat, inte tvättat, inte beskurit träden efter rådjurens härjningar, inte lagat kläderna som jag lovat mitt barn, inte bytt på kaninburarna, inte lyssnat på läsläxan, inte städat undan i gäst/pysselrummet, inte gjort några måsten den här helgen. Jag ligger efter, så långt efter att det känns hopplöst, suck
Nu måste jag ta mig i kragen och fixa frukost, duscha och få ordning på mitt barn så hon kommer iväg på kalas om typ en timme, för vi bor så långt bort att om vi ska göra något bortanför vår ö går hela dagen åt.

Men å andra sidan så har jag varit i stallet och tillbringat nästan hela helgen med att prata med mitt barn och det var värt mer än ett välstädat hem, haha, säger jag nu, tills det ringer på dörren och vi får oväntat besök. Kaffet är slut.

Ny jord i krukan

Jag har planterat om nästan alla mina växter. Inte funderat så mycket på vad som är bra jord, den byts ju ändå ut igen om ett tag. Nu ska jag plantera om min finaste novemberkaktus, men kan inte komma på vilken jord som är bäst för den. Jag vill verkligen ge den det bästa, den har kämpat under så många år och förtjänar att blomma ut och bli den vackra växt den är, men vad är den ultimata jorden?

Sen får jag ett samtal av min man, Polens president och halva den nationalkonservativa politiska eliten har omkommit i en flygplanskrasch, nu blir det omval inom 60 dagar istället för i höst.....

Hjälp, jag är en fånge i min soffa

Mitt barn tvingar mig att titta på talang, sen ville hon se Sveriges sämsta bilförare och vem blir nästa Julia, vad är detta, har aldrig sett något av dessa program, känner inte något större behov av att börja titta heller. Okej, bara för det sitter jag här och garvar nu, my baby baby bala bala
Och nu är jag alldeles tårögd, en flicka på FJORTON år, jag finner inte ord, så vackert, så oväntat, så, så oj Nu loggar jag ut och följer med spänning

Jag känner mig lite melankolisk

Det finns en ö i Norge, på den ligger min mors barndomshem, otroligt vackert och rofyllt. Där tillbringade jag min barndoms somrar. Jag minns inte mycket mer av mina morföräldrar än att min morfar var snäll och vässade alla mina färgpennor, de dog för många år sedan.
Men lugnet, stillheten, tystnaden, denna obeskrivbara frid som det alltid finns en längtan, en krampaktig längtan efter finns kvar och dit var jag tvungen att återvända, nu med familj.
De första dagarna trodde jag att min man inte skulle klara av två veckor där, min mors man försökte lugna mig, han sa att stressen skulle släppa och det gjorde den. Jag har varit tillsammans med min man i tretton år och där var första gången jag såg honom avslappnad, havet sköljde bort hans oro, slätade ut hans bekymmer, jag undrar ibland om han minns hur det kändes. Det var några år sedan nu.


För länge sedan, när min morfar ännu levde gick han ner till bryggan under vindstilla kvällar och satte sig. Han väntade på vikvalarna, de kom in i viken om kvällarna och morfar satt i tystnaden och lyssnade efter deras andning.
Min man hade turen att få se dem, han hörde dem först, visste inte vad det var, vände sig om och såg.
De finns inte så många kvar nu och de kommer sällan in i viken för torsken har blivit mindre och färre.
Jag satt också på bryggan om kvällarna och lyssnade till tystnaden, det kom aldrig några vikvalar men jag hörde hur måsens vingslag tuffade förbi ovanför mitt huvud och det är ett minne skönt att ta fram ibland.

Ön min mor växte upp på är fortfarande orörd, vild och vacker, men man ser spåren av människans skövling av havet, det är fattigare och hade jag inte tillbringat somrarna i barndomen där hade jag inte trott på det. Ibland fylls jag av vämjelse inför mänskligheten.

Hm

Hör ett knaprande från Charlies skål, fast han är ju ute, tittar dit och ser Ville äta kattmat, min lilla kanin är så impad av Charlie att han vill göra allt Charlie gör, men nu har han gått för långt, det kan ju inte vara hälsosamt! Jag ställer genast upp kattmaten på diskbänken. Söta Ville börjar springa runt mina ben och buffa på mig och försöka klättra upp, jag mitt fån tror att han vill mysa, lyfter upp honom, kliar lite mellan öronen, han bara tittar på mig som om jag är dum och hoppar ner igen. Han börjar springa runt mina ben igen, buffar vill komma upp, jag lyfter upp igen, han vill till diskbänken, visar det med hela sin lilla kropp, nu börjar jag bli riktigt orolig för honom. Så himla gott kan ju inte kattmat vara för en kanin, slänger en blick på klockan, då slår det mig, det är ju matdags, han är ju en liten skalman, så jag satte in honom i buren och gav honom mat och han pustade ut. Stackarn, var så hungrig att han övergav sin vegetariska kost.

Min påskhelg

Vilket vackert väder, jag har njutit och mått så bra hela helgen. Tagit fram utemöbler, grävt ner påskliljor vid komposten, planterat om nästan alla blommorna, grillat, bytt gardiner, suttit i solen, myst med hästar och katt och kaniner och familj, planerat trädgård och bara njutit, jag känner mig till bredden fylld av lycka och snart ska jag iväg och rida. Tänk vad solen kan göra för humöret.