Trädgårdsdrömmar

Igår gick jag ett varv och tittade till all skadegörelse vintern orsakat. Det var inte så mycket som jag befarade.
Våra nya äppelträd var dock illa åtgångna av rådjuren, så jag gick hämningslöst fram med sekatören, tänkte att det hade ju ändå sett konstigt ut om de två nya var perfekta när de andra äppelträden inte är så. Jag tittade på aroman som blev helt ringbarkad förra sommaren och ställd mot en vägg i väntan på flismaskin, hon levde trots den brutala behandlingen, så jag gav henne jord och sågade av hennes stam. tänkte testa att göra en U-form av henne.
Rabarbern visar sina stora knoppar, pionerna likaså, till och med påskliljorna i krukorna som jag inte orkade plantera ut förra året har tittat upp. Våra uppstammade vinbär lever och ser ut att må bra, dem måste jag dock flytta till ett mindre sankt område. Blåbärsbuskarna har överlevt pulkaåkning. En kvarglömd morot i landet har börjat växa.
Det nya plommonträdet ser riktigt fint ut, förhoppningsvis gillar plommonsnåret kombinationen och ger fler än tre plommon om några år, måste bara rensa upp där. Funderar på att ta avläggare och sätta på vallen. Denna vall är min största tankenöt. Ca 200 meter lång, full med hallon och sorkar, några berberisbuskar och en röd ros. Förra året satte vi tre havtorn i bortre änden, tänkte beta av den bit för bit. Ska även ta avläggare från syrener och sätta där. Vi måste ha en gräns, helst hade jag sett ett staket, det är för många som kommer och trampar ner hallonbuskarna i sin jakt på hallon, värst var några som hade hinkar med sig.
Jag har köpt två påsar fingerborgsblommor som jag ska strö ut över ett hörn av trädgården, nu är det en enorm lövhög där, men jag var där och krattade undan lite igår, det mesta är förmultnat så om en månad krattar jag undan allt, blåser ut fröna och lägger tillbaka lövtäcket och håller tummarna. Meningen är stor utdelning med liten insats. Får väl se om det lyckas, annars var det inte meningen.

Hittade fyra fönster i perfekt storlek för varm/kallbänkar, lyckorus, ett jättestort fönster till kommande gäststuga, vi har lite meningsskiljaktigheter om placering, jag vill ha den där garaget står, med utsikten över den vildvuxna trädgården där jag planerar ett ordnat kaos med damm, ormbunkar, fingerborgsblommor och mosstrappa ner till den soligare delen.
Där på höger sida om trappan måttade jag ut en liten trädgård som ska få ett vitt staket och en hängiven trädgårdsmästare i form av en snart nio år gammal flicka. Nu står där ett gammalt skjul som ska rivas. Detta är det första arbetet som ska göras, i ett år har hon drömt och ritat och planerat sin trädgård. Hon sitter med näsan i trädgårdsböcker och nu när hon är sjuk får jag bära alla böcker dit hon befinner sig. Jag känner igen denna längtan och är så glad att hon har den.

Min man betraktade mig häromdagen och sa sedan, du gillar bara trädgård i tanken. Ja, sa jag då. Fast det är inte sant, en trädgård ska skänka glädje, jag kommer aldrig springa runt som ett skållat troll och rensa ogräs, kratta gruset eller plantera nyinköp så fort vi kommer hem. En trädgård är en långsam, eftertänksam njutning och det jag inte hinner med gör jag en annan dag. Just nu njuter jag av alla fjärilar som fick vara ifred i nässelsnåret vid rabarbern.

Herr brun är en väldigt snäll häst, så snäll och söt att han inte fick vara ifred, därför började han sparkas. Jag brukar hjälpa till när han bråkar, han blir lugnare då, men igår sparkade han mig, i knävecket, jag blev så paff, han med. Du sparkade mig, sa jag. Jag märkte det, skruvade han sig, trodde liksom inte att jag skulle träffa dig. Hur gör vi nu då, ska du slå och skrika, det är väl det som följer, undrar han. Nä, säger jag och pussar honom på hans förvirrade mule, men nu får du sluta vifta med benen.

Min fina vita blir glad när jag kommer ner till ridhuset, han gosar in huvudet och suckar lyckligt. Det är dags att sitta upp, jag släpper hans huvud och ställer mig på pallen, då tar han tag om min jacka och försöker dra tillbaka mig, men hörru, lektionen börjar nu, nytt försök, han backar och lägger huvudet i mitt armveck. Efter ridlektionen, uppe i stallet, masserar jag hans rygg.

Helt plötsligt inser jag att jag har en önskan om en framtid, något att arbeta mot, en lång väg att gå, väldigt krokig och hopplös, men det är min väg.

Meningen med livet är nyckelpigor

Minnesbilder

Det är sommar, jag och min kompis är glada, hon har rosa byxor på sig, vi målar små nyckelpigor på mina glasögon, i kanten så jag ska kunna se ändå. Min kompis pappa kommer, han blir så arg, lyfter upp henne i håret, tvingar henne att tvätta rent mina glasögon, hon gråter, jag är stel av skräck. Det var sista gången jag använde glasögon, har försökt efter men känner bara obehag.

Flera år senare, det är sommar, min kompis är ledsen, hennes mamma har slängt ut henne, hon har inga rena kläder, försöker komma in, hem till sin mamma, men hennes mamma vägrar öppna dörren. Vi väntar tills hennes mamma gått ut, då bryter vi oss in, hugger sönder dörren och hämtar kläder. Hennes mamma polisanmäler sin tolvåriga dotter.

Midsommarafton, året jag fyller 16. Jag sitter på marken med en väns huvud i knät, stryker honom lugnt över håret, väntar på ambulansen som ska komma och stoppa blodet som rinner ur hans mage. Min kompis är höggravid, vattnet går, hon är sjutton år, hennes mamma vill fortfarande inte veta av henne, jag kan inte hjälpa henne, måste vara hos honom, andra runt omkring är hysteriska. Dagen efter föder hon en flicka.

Ett år senare. Min kompis har en egen lägenhet, hon mår dåligt, jag försöker hjälpa henne, passar hennes dotter, fast hon hämtar henne inte, tiden går, jag hittar henne, jag hittar kanske hundra colaflaskor runt henne, vi bygger en vägg av colaflaskor och tejp, kanske som ett skydd mot världen.

Sen hände något, jag minns det som ett missförstånd, hon såg det som ett svek, vi pratade i telefon, hon grät, jag grät, vi slutade vara vänner.

Några år gick, hon tog trevande upp kontakten. Men det var inte som förr, hon hade börjat med droger. Vi sitter på kvarterskrogen, jag med hennes dotter i knät, pratar, jag tycker så mycket om henne.

Hon bjuder mig på fest, jag kommer dit, det är mörkt i lägenheten, hon skrattar, är borta i någon drogdimma, jag går, kommer aldrig mer tillbaka.

Min mamma ringer, säger att hon träffat min kompis, fått hennes nya nummer, min kompis vill att jag ska ringa, hon vågar inte. Jag ringer inte

Min kompis tog livet av sig en julafton för några år sedan, hon hade börjat komma på fötter, fick träffa sin dotter igen, kämpade, men jag tror hon kämpade ensam

fortsättning på min lördag

Går upp och lägger mig i sängen och läser vidare i filosofen och vargen. Hör min lilla febriga flicka tassa upp för trappan. Hon kryper ner och lägger sitt huvud på min axel och somnar. Jag lägger ifrån mig boken och bara lyssnar till hennes andning. Håller om mitt barn och känner att just nu står tiden still och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet inte hur länge vi låg där, plötsligt var det kväll, middagen serverad och Jakten på Julia stod på programmet.

Avsnitt ur boken

Känslor, känslor, känslor: alla av dem starka, vissa nästan överväldigande. Men ingen som på ett rimligt sätt kunde identifieras med den kärlek som jag kände för Brenin. Kärleken i fråga är det som Aristoteles skulle ha kallat filia. Det är kärleken till familjen, kärleken till flocken. Den är skild från eros, den erotiska kärlekens passionerade längtan, och agape, Guds och hela männsklighetens opersonliga kärlek. Min tillgivenhet för Brenin var, det försäkrar jag, inte på minsta sätt erotisk. Och jag älskade honom inte heller på det sätt som bibeln säger att jag ska älska min nästa eller älska min gud. Jag älskade Brenin som en bror. Och denna kärlek - denna filia - är inte en känsla av något slag.
Känslor kan vara manifestationer av filia och de kan åtföljas av den, men de är inte filia.
Kärleken har många ansikten. Och om vi älskar måste vi vara tillräckligt starka att betrakta dem alla. Jag tror att filia till sin innersta natur är långt hårdare, långt grymmare, än vi helst vill erkänna. Det finns något som filia inte kan existera förutan, och det har inget med känslor att göra utan med viljan. Filia - den kärlek som är avsedd för ens flock - är viljan att göra något för dem som hör till vår flock, trots att vi absolut inte vill göra det, trots att det skrämmer och kväljer oss, och trots att vi i slutändan kan tvingas betala ett mycket högt pris för det, kanske högre än vi orkar bära. Vi gör detta för att det är det bästa för dem. Vi gör detta för att vi måste. Vi kanske aldrig behöver göra det. Men vi måste alltid vara beredda att göra det. Kärleken får oss ibland att kväljas. Kärleken kan leda till att vi blir evigt fördömda. Kärleken tar oss till helvetet. Men är vi lyckligt lottade, kommer den att föra oss tillbaka igen.

Ja, vad gör man en lördag när man är fånge hemma?

Upptäcker att blomsterkaktusars nya blad har samma färg som deras blommor, dricker extremt mycket kaffe, sitter och kramar barnet som vaknade med så hög feber att vi åkte till akuten för att få konstaterat att hon har övre luftvägsinfektion och får en illustration på tillvägagångssättet för denna ytterst vanliga snuva ritad med bläckpenna av dryg läkare med torr humor, men vadå, hon har 40 grader feber och jag är inte van vid att se henne så dålig, sätter sättpotatisen i äggkartonger, tycker det ser trist ut så en del får ligga på fina kakfat istället, tittar ut genom fönstret och funderar på att plantera resten av påskliljorna vid komposten, men vilket ruggigt väder det blev, tvättar lite, äter äckliga kakor, klappar katten, skäller på myrorna, det är dags att de flyttar ut nu, sätter på lite mer kaffe, funderar på att dricka hostmedicinen barnet fick utskrivet, det ska tydligen vara luftrörsutvidgande, ska nog ta med till jobbet också, kan vara bra att ha till hands när det känns som om jag ska kvävas av alla jobbiga människor, skriver meningslösa saker, suckar, tänker att nu får det vara nog, sitta här och vara trist, jag sätter mig nån annanstans och är trist i stället.

Igår var jag på stan med en vännina efter jobbet. Min vännina har en förmåga att se igenom mig och uppmärksamma mig på sånt som jag förtränger, inte vill se eller är mycket medveten om men inkapabel att göra något åt. Men i alla fall, den här gången handlade det om kläder, eller om min bild av mig själv. Jag letade efter en scarf alternativt tunn halsduk men inga färger eller mönster passade mig. Min vännina frågade om jag kunde tänka mig något med lite färg. Jooo, meeeen, och nu känner jag mig som en larv som slingrar sig för att komma loss från det obehagliga i att känna sig grå och ful och vilja vara osynlig för att ingen ska lägga märke till mig. Vilken färg tycker du om, vad blir det oftast när du köper. Hm, brunt. Kanske mörkblått, nu kan det hända att någon opponerar sig och säger rött, men det är också en säker färg. Innan vi skildes åt tittade vi på nagelack, något som jag heller inte använder längre för att mina händer inte är perfekta, jag är torr om händerna och har lite fnasiga nagelband. Jag har många ursäkter till varför jag klär ner mig, jag får ont i fötterna, jag har barn, vill inte bli uppmärksammad, har ju ändå bara på mig kläderna fram och tilbaka till jobbet, bor på landet så helgerna tillbringas där, är ängslig för vad andra ska tänka om mig, jag passar inte i snygga kläder, då måste jag ju vara snygg själv, jag är för tjock, jag är för, jag är för, jag är för..... Jag är för elak mot mig själv.

Så nu sitter jag här och tänker att nu jäklar ska jag våga använda vad jag vill och inte bry mig om när människor tittar på mig och sluta undra vad de tänker. För på allvar, när jag lyfter blicken och tittar på hur andra ser ut så är det ganska befriande.

Lägsta av lägsta

En hund blir misshandlad av sin ägare, väcker grannarna med sina hjärtskärande skrik, springer och gömmer sig när husse kommer, skakar och gör sig så liten och hjälplös som hon bara kan för att husse inte ska slå henne med käppen. Anmäl! säger jag. Jag vet inte, skruvar han sig, han som vet och mår dåligt för han tycker om hunden, jag vill prata med gubben först. Vadå prata, ANMÄL!!!! Ja imorgon, efter jag pratat med gubben, han gör ju det när han är full, han kanske inte vet vad han gör, han är 75 år och sjuk. Det spelar ingen roll, du kan ge honom en chans att prata sen, hunden ska han inte ha, ANMÄL! Eller ta hit hunden imorgon, jag tar henne till hundstallet, han behöver inte veta att det är du, hunden springer ju bort ofta. Nä, jag vet inte skruvar han sig. Den stackars hunden söker skydd hos honom, men han ska prata med gubben. Jag undrar hur många nätter till han orkar ligga och lyssna på hennes skrik.